”Två svenskar bland världens mäktigaste”. Så löd rubriker i svenska massmedia i mitten av april. En av de 100 personer som då utsetts av tidskriften Time var Daniel Ek från Spotify och den andre är Hans Rosling, läkare och professor vid Karolinska Institutet, liksom undertecknad. Hans har på ett pedagogiskt lysande sätt i föredrag och massmedia fört ut en mycket positiv och mycket uppmärksammad bild av utvecklingen av världen som påminner om Johans Norbergs. Här bör nämnas att Hans deltog i Vietnamdemonstrationer i Uppsala i slutet av 1960-talet och att han föredömligt nog arbetat som läkare i Afrika (Mozambique) för 30 år sedan. Jag har tidigare sänt mina kritiska synpunkter till honom, men inte svar.
Hans världsbild finns främst på Youtube och TV, mycket litet finns skriftligt. På Youtube kan man se honom i samtal med t.ex. Bill Gates och Jeffrey Sachs, känd från Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” som tidigare ”chockekonom” och han har framträtt för Bilderbergsgruppen hyllats av Al Gore. Genombrottet kom i en föreläsning i USA 2006 med över 4 miljoner besökare på Youtube (http://www.ted.com/talks/hans_rosling_shows_the_best_stats_you_ve_ever_seen.html). Hans framställning baseras främst på officiell, lättillgänglig statistik. Rosling beskriver säkert korrekt framsteg som skett inte minst att antalet barn per familj minskat rejält i många fattiga länder, att medellivslängd och levnadsnivå ökat och menar att det finns stor okunnighet om detta. Enligt Rosling har världen trots variationer förbättrats kraftigt fast problem finns med alltför stora ekonomiska skillnader och klimathot. Men hans världsbild innebär ändå en skönmålning, då han bortser från annan viktig lätt tillgänglig information.
I Roslings värld saknas sådant som imperialism, utsugning, krig och diskussion av ekonomiska system och av internationella organisationer som IMF (se FIB-Kulturfront nr 8 2011). Han världsbild passar etablissemanget väl.
Utgående från Hans Roslings senaste kolumn i Dagens Nyheter 5 januari, behandlas nedan frågan om fattigdom och frågan om bistånd till utvecklingsländer.
Finns u-länder kvar?
Hans Rosling skriver i DN (http://www.dn.se/sok/?s=Hans%2BRosling).”Lösningen är att sluta tala om i-länder och u-länder. Hälften av värdens befolkning bor nu i medelinkomstländer med mellan 1 000 och 10 000 dollar växelkurs per person i BNP.” Men i ”World Development Report 2010” från Världsbanken presenteras en indelning i 43 låginkomstländer med BNP per invånare och år på motsvarande 975 US dollar eller mindre, 99 mellaninkomstländer på 976-11 905 USD och 67 höginkomstländer på 11 906 US dollar eller mer. Dessa stora skillnader kan man förstås inte trolla bort genom att låta bli att tala om i-länder och u-länder. Det är samtidigt något motsägelsefullt då Rosling ändå diskuterar fattigdomen (nedan).
Fattigdom
Enligt Världsbankens uppgifter våren 2012 är c:a 1 300 miljoner, 22 % av världens invånare extremt fattiga, (de lever på mindre än 1,25 US Dollar/dag) och 2 400 miljoner (42 %) fattiga (de har mindre än 2 US Dollar/dag). Det nya av FN använda Multidimensional Poverty Index (MPI), ett sammanvägt mått av 6 indikatorer, anger att 2 000 miljoner (31%) i världen är akut fattiga, dvs. 50 % flera än i Världsbankens mått på extremt fattiga, som enbart baseras på inkomst. Andelen fattiga i världen har minskat sedan 1981, vilket främst beror på en minskning av fattigdomen i Kina.
Och det förhållandet att flest fattiga, c:a 1 200 miljoner, av 2 000 miljoner (MPI) lever i medelinkomstländer visar på bräckligheten i Världsbankens indelning av länder i dessa tre grupper.
Exemplet Indien
I medelinkomstlandet Indien, vanligen framställt som en nyliberal framgångssaga, är 42 % av invånarna (500 miljoner) extremt fattiga, medan 845 miljoner är fattiga enligt Världsbankens mått. Enligt en annan rapport har andelen som lever under svältgränsen ökat med 20 % på landsbygden sedan 15 år tillbaka. (.http://www.thehindu.com/opinion/columns/Chandrasekhar/article2910006.ece). Samtidigt har antalet dollarmiljardärer har ökat snabbast i världen, från 27 år 2008 till nu 115 personer. De 8 200 (0,006 % av befolkningen) rikaste med en rikedom motsvarande 200 miljoner svenska kronor eller mer äger 70 % av landets (http://www.etableringutomlands.se/indien/indien/item/rika-indier-aeger-945-miljarder-dollar). Indien är ett av flera länder där en (kraftig) ökning av BNP går hand i hand med oförändrad eller ökad fattigdom. Sverige och USA är andra exempel, med andra fattigdomsmått, allt enligt officiell statistik. Kan det rentav vara något fel på den ekonomiska politiken? En sådan fråga behandlar inte Hans Rosling.
Ett recept från Hans Rosling
I DN-kolumnen skriver Hans Rosling ”Nu återstår att få slut på den absoluta fattigdomen bland de fattigaste 2 miljarderna av våra medmänniskor och att säkra tillgång till familjeplanering när de kommer ut ur fattigdomen” (samtidigt som han motsägelsefullt nog vill avskaffa begreppet u-länder). Hans Rosling talar sig varm för bra bistånd. Men sambandet mellan bistånd och utveckling är minst sagt osäkert.
Området är kontroversiellt av olika skäl. Kommer pengarna dit de ska? Bidrar de till utveckling eller alltför mycket till att krav på förmånliga ekonomiska villkor för givarländerna måste tillgodoses? Innebär stöd till en fattig diktatur diktatorn goodwill och möjlighet att använda landets resurser eller bistånd till vapeninköp för att t.ex. slå ned en folklig demokratisk rörelse? Eller kommer det folket tillgodo)? I slutet av 1990-talet hävdade två Världsbanksekonomer i en uppmärksammad studie att bistånd medför ekonomisk tillväxt i länder som för rätt ekonomisk politik (Burnside & Dollar 1997). Resultatet passade Världsbanken och IMF bra (Hermele 2008). Tio år sedan fann en annan inflytelserik studie inte några positiva eller negativa samband mellan bistånd och tillväxt (Rajan & Subramanian, 2006 & 2007; Hermele, 2008), oavsett vilka faktorer som studerades (olika slags bistånd, ekonomisk politik, politik och institutioner i mottagarländerna). Författarna menade att bistånd kanske har positiva effekter, men att det motverkas av negativa faktorer. Hunt (2008) menar att kolonialhistoria, utrikespolitik, handelspolitik och ekonomiska intressen hos givarländerna har stor betydelse. Hon nämner som exempel USA:s stora bistånd till i-landet Israel och mellaninkomstlandet Egypten, vilka fick 40 % av biståndet 1991, medan länderna söder om Sahara fick 3,6 % och Indien 0,8 %. Biståndet blir då ett medel för kontroll och för att gynna den egna industrin. År 2005 var 51 % av det utvecklingsbiståndet bundet till villkor i givarlandet. Beror den ökade u-hjälpen under den ekonomiska krisen främst på medkänsla från givarländernas regeringar?
En kritisk granskning av biståndet saknas i Hans Roslings presentationer.
De rika länderna kapitalisterna tjänar storkovan på lån till fattiga länder.
Denna fråga behandlas inte av Rosling, men känns relevant att kommentera.
Medan den externa ulands-skulden ökade 48 gånger mellan 1970 och 2007 så ökade de belopp som återbetalades 102 gånger, dvs. med mer än dubbelt så mycket. Redan 1983 kom större belopp in från skuldsatta u-länder än vad som gick ut i form av lån och bistånd (Pradash 2007). 1985 – 2007 betalade utvecklingsländerna 760 miljarder mer US Dollar tillbaka än de erhöll i lån. År 2007 uppgick återbetalningen 800 miljarder USD 2007 åtta gånger mer än u-hjälpen. Detta innebär att nya lån inte alls täcker återbetalningarna. (Toussaint & Millet, 2010).
Denna lånepolitik var ett sätt att använda ett stort dollaröverskott i form av eurodollar petrodollar. Det skedde både för att tjäna pengar, få ökat inflytande i svagare ekonomier, stimulera till ökad köpkraft för varor från industriländerna och för att binda länderna närmare sin politiska och ekonomiska intressesfär och motverka inflytandet från Sovjetunionen och andra socialistiska stater. Utvecklingsländerna hamnade i en skuldfälla. Världsbanken och IMF förde ofta en politik till nackdel för utvecklingsländer, som krissituationer tvingades prioritera återbetalning till utländska banker samt anta ”Structural Adjustment Programs” (SAP) under ”Washington consensus”. SAP innebar ”avreglering, snabb liberalisering och privatisering samt minskning av budget för social välfärd och en krympning av statsapparaten.” enligt Nobelpristagaren Stiglitz (2007). Ofta tvingades u-länderna avskaffa tullar på jordbruksprodukter, medan i-länderna behöll sina tullar. IMF:s engagemang fungerade som en försäkring för de privata affärsbankerna som gjorde stora vinster, t.ex. så fick var och en av de fem största bankerna i USA över 40 % av sina vinster från utlandsaffärer redan 1975 enligt ekonomen Emma Rotschild. En auktoritativ rapport från kommission till USA:s kongress gjorde följande bedömning.
”Regeringarna i G7-länderna (Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och USA) och f.a. USA använder IMF som redskap för att uppnå politiska mål. Otaliga studier har misslyckat med att finna ett positivt samband mellan IMF:s satsningar och ökning av rikedom eller inkomst. IMF-stödda räddningsaktioner för kreditgivare i kriser nyligen hade särskilt skadliga effekter för utvecklingsländerna.” (Meltzer Commission, US Congres, 2000.)
Mycket kan uppnås snabbt – om viljan finns och systemet tillåter!
Thomas Pogge, vid Yale universitet har beräknat att det år 2006 behövdes 330 miljarder US dollar för att höja alla de då 2 735 miljoner människorna som levde under Världsbankens fattigdomsgräns 2 US dollar/dag till över denna nivå. Det var mindre än 1 % av BNP i de rika länderna år 2005 (World Bank 2007.) Och enligt affärstidningen Forbes fanns 1 125 dollarmiljardärer i världen år 2007, med tillgångar på 4,4 biljoner US Dollar (”svenska biljoner”). Det skulle kosta totalt 800 miljarder USD under tio år – 20 % av miljardärerna tillgångar – att ge hela jordens befolkning basal hälso- och sjukvård, dricksvatten, sanitet och basal utbildning. Kanske är dagens kapitalism ändå inte det optimala ekonomiska systemet?
Sammanfattningsvis vill man rekommendera Hans Rosling att nyansera sin bild och ta med annan central information om läget i världen framöver. Vi bör väl alla fundera på vilken betydelse urval av fakta har för den världsbild som presenteras, och som applåderas.
Referenser
Burnside & Dollar. Aid, politics and growth. Washington DC: World Bank, 1997. (Policy working papers 1777.)
Hermele K. Hjälp eller stjälp. Biståndet och tillväxten. Stockholm: Forum Syd, 2008. (Rapport nr 32).
Hunt J, McGillivray M, Clarke M. International Development. Issues and changes. Palgrave MacMillan, 2008.
International financial institution advisory commission (Meltzer Commission). US congress, 2000.
Pogge T. Poverty and human right Ethics and International Affairs 2005;19:1-7.
Pradash V. När bojorna brast. Historien om tredje världens segrar och nederlag. Leopard förlag, 2007.
Rajan R, Subramanian A. Aid, Dutch disease and manufacturing growth. Washington: Peterson Institute for International Economics, 2006.
Rajan R, Subramanian A. Aid and growth: What does the cross-country evidence really show? Washington: National Bureau of Economic Research, Washington, 2007.
Rosling H. http://www.ted.com/talks/hans_rosling_shows_the_best_stats_you_ve_ever_seen.html
Rosling H. http://www.youtube.com/watch?v=jbkSRLYSojo.
Rosling H. Läs på! Världen har förändrats. Dagens Nyheter 5 januari 2012. http://www.dn.se/sok/?s=Hans%2BRosling
Hans Rosling. Poet of percentages. Time 30 april 2012.
Stiglitz J. Fungerande globalisering, sid 30. Göteborg: Daidalos, 2007.
Toussaint E, Millet D. Debt, the IMF and the World Bank, Monthly Review Press, 2010.
World Bank. World Development Report 2007. New York: Oxford University Press).
http://www.etableringutomlands.se/indien/indien/item/rika-indier-aeger-945-miljarder-dollar
http://indiensolidaritet.se
intressant.se, USA, politik, fattigdom, rikedom, kapitalism, socialism, Indien, orättvisor, ekonomi,
demokrati,Bilderberg, Time,
DN om Rosling april 2012,
SvD om Rosling april 2012,SvT om Rosling och Ek april 2012